Berättelser

Berättelser från verkligheten.

En dotters berättelse

En dag i somras så var jag ute och gick med min mamma. När vi genar genom Ulriksdals slottsträdgård så säger mamma ”du, det är någonting jag vill berätta för dig…” jag blir nervös och jag känner att det kommer att komma något jobbigt nu, hon fortsätter ”… På senaste tiden har jag gått på möten hos en organisation för personer som varit offer för incest i barndomen”. Alla manliga släktingars namn flashar förbi i ultrarapid i mitt huvud, men jag säger bara ett namn. ”Mamma, jag vill aldrig mer ha någon kontakt med honom” ”Det behöver du inte” försäkrar hon mig. Jag är så tacksam över att varken jag eller min mamma har några blodsband till den här personen, han var ingift i släkten genom min mormor. Han och mormor blev tillsammans när mamma var 2 år gammal, alltså har hon vuxit upp med honom. Hon har alltid varit väldigt noggrann med att påpeka att han inte är hennes pappa, nu i efterhand så förstår jag varför. Vi har ett släktträd på väggen med inramade foton på alla släktingar. Direkt när jag kommer hem från promenaden så tar jag ut hans foto och säger ”den här behöver vi inte längre” och river sönder det. Dagarna efter promenaden så fantiserade jag konstant om olika scenarion där jag av en slump ser honom när jag är ute. I vissa scenarion så hälsade han och jag går förbi utan en blick, för handlingsförlamad för att göra någonting annat. I andra scenarion så ställer jag till en scen och är förbannad och skriker att han är en pedofil och säger att jag vet vad han har gjort. I andra scenarion går jag fram till honom och sparkar honom och går sedan utan en blick. De kommande månaderna så drömmer jag återkommande att han förgriper sig på människor som jag älskar. I drömmarna är hans offer helt handelsförlamade så att jag ensam är tvungen att rädda dem genom att med fysiskt våld få bort honom. En gemensam faktor i alla drömmarna är att han aldrig slåss tillbaka eller säger något, han lägger sig bara ner och försöker skydda sig från slagen men låter mig ändå fortsätta – som om han välkomnade det för att han vet att han förtjänar det och vill ”sona sina brott”. Jag drömmer fortfarande om honom då och då, men nu för tiden brukar han bara dyka upp kort och märkligt och han är aldrig drömmarnas centrum. Han kan stå en bit bort och titta på mig, eller så går jag bara förbi honom, det händer alltid på helt normala platser – i en mataffär, utomhus, på en kryssning. I drömmarna blir jag nervös och vet inte hur jag ska hantera situationen. Ska jag titta på honom? Ska jag gå åt andra hållet? Ska jag säga något? Senare den sommaren så följde jag med när min mamma skulle berätta för mormor. Vi går av på tågstationen och mormor kommer gående och ser verkligen lycklig ut. Hon kramar oss och börjar berätta att hon bakat en rabarberpaj till oss och frågar exalterat när vi ska åka hem till henne och fika. Jag vet inte vad jag ska svara, för jag vet vad som snart kommer hända och jag vet redan att vi inte kommer åka hem till henne – eftersom att hennes dåvarande man befinner sig i deras hus. Jag svarar henne undvikande och jag ser att hon blir besviken. Mamma ber mormor följa med henne på en promenad, under tiden väntar jag på ett café. När mormor kommer tillbaka så är hon helt förstörd och gråter hysteriskt. Hon kramar mig hårt och länge och gråter på min axel och säger ”Jag är så himla tacksam att han inte har varit på dig också”. Hon har precis fått alla sina tidigare livsföreställningar krossade och insett att vi alla på sätt och vis levt i en lögn. Jag kan inte föreställa mig hur det varit för min mamma att leva utanför vår falska, lyckliga bubbla och veta hur det egentligen är, men samtidigt spela med i ”lyckliga familjen”. Kort efter att mormor fått veta så skiljer hon sig och flyttar ut. Mormor har berättat att hon många gånger pratat med sin man om barn som blir utsatta för sexuella övergrepp och hur fel det är och han har nickat och hållit med. Det får mig att tro att han inte förstår att han är en pedofil som förgripit sig på ett barn som är helt försvarslöst och beroende av honom som så kallad ”förälder”. Han har mer eller mindre förstört delar av alla i familjens liv och han har förstört sitt eget liv totalt, bara för att själviskt tillfredsställa sina egna obetydliga behov.

En brors berättelse

”För lite mer än ett år sen fick jag reda på att min pappa hade utnyttjat min storasyster när vi var små. Framför min näsa och i sängen under mig och jag hade aldrig sett eller misstänkt något.

Jag hade svårt att förstå.

Det hade ju varit jag som var den problematiska, började dricka och röka när jag var 11, tänkte ta livet av mig när jag var 12 år.

Pappa hade varit en ganska tråkig men snäll person, vars enda intressen var löpning och jobb.

Min 6 år äldre syster som jag alltid sett som den normala i vår familj, den starka, självständiga, sociala, hon som jag velat bli som. Hon som tog hand om mig när jag var liten och var där för mig när jag ville ta livet av mig när jag var äldre. Plötsligt såg jag hur hennes liv inte alls hade varit nästintill perfekt, utan hur hon försökt fly från sig själv och hur det tillslut kommit ikapp.

MIN pappa hade förstört hennes liv.
Jag blev arg, ledsen, kände mig skyldig, hela mitt liv gick i kras, jag ifrågasatte allt, min barndom kändes som en lögn, fick svårt att tänka klart, jag gick in i väggen på jobbet och blev sjukskriven. Jag blev som handlingsförlamad, kunde inte vara där för min syster så som jag ville.

Jag sa inte ens upp kontakten med min pappa direkt, träffade honom till och med en gång. Var osäker på hur jag skulle reagera, jag föreställde mig ibland hur jag skulle slå ihjäl honom, men när jag väl träffade honom var han en sådan sorglig syn, ynkligare var svårt att föreställa sig, så jag tyckte synd om honom istället. Kommer ihåg att jag tänkte: “han kommer bli jävligt ensam nu”, vilket han förtjänade.

“Pappa” blev ett smutsigt ord för mig, jag har alltid haft dålig tillit till andra män men nu blev det värre, nu var alla män potentiella pedofiler.

Mitt i allt detta blev min sambo gravid och jag skulle bli pappa. Pappa till en liten dotter. En helt fantastisk nyhet och nåt som jag hade velat i väldigt många år men även det blev nu väldigt ångestfyllt. Föda en dotter till den här hemska världen, där halva befolkningen är potentiella pedofiler och våldtäktsmän.

Jag kallar mig alltid för “pappa” till henne, med en viss bitter eftersmak försöker jag göra det till ett positivt ord, i alla fall mellan oss.”

Tilda 45 år – Stockholm

Först gick jag bara till en psykolog. Efter ett tag så hittade jag en samtalsgrupp för incestöverlevare. Det var som att komma hem! De andra förstod mig och jag kunde förstå mig själv bättre genom att lyssna på deras historier. Jag är så tacksam att jag hittade gruppen och den har hjälp mig mycket in min läkning.

Louise 32 år – Stockholm

Efter en tid av sökande efter någon som haft en incest bakgrund som jag, så hittade jag nxtME på nätet.

Jag tog mod till mig och vi träffades. Känslan var obeskrivlig, att äntligen få ett sammanhang av tillhörighet och att bli trodd på och förstådd, efter att i alla år ha känt mig så ensam och missförstådd i allt det svåra.

Bara att få träffa någon som också varit utsatt för incest betyder så mycket. Jag har fått ett nytt hopp om att det går att må bättre. Det känns inte hopplöst längre.